Tomas blogg

Mitt senaste inlägg på min kanadablogg ("NY-bilder...") kan ha varit det sämsta jag någonsin publicerat på internet. Sämre än Eskils hemliga webbrymdsidor som jag gjorde någon gång på högstadiet. Ursäkta mig för att ha skrivit ett så värdelöst inlägg. Men det visar vad som krävs när man ska skriva bra.

Det är inte så svårt att skriva bra. Ibland gör jag det. Och tror att jag vet som krävs rent förutsättningsmässigt för att hacka på tangenterna i rätt ordning.

Jag behöver tid. Och med tid menar jag dödtid. Att bara ta mig tid att skriva genererar tyvärr inget av större värde. Jag måste ha inget annat att göra. Om något annat drar i mig är det inte bara viljan att skriva som tryter, utan även inlevelsen får stryka på foten. Men eftersom jag inte är någon heltidssysselsatt skrivare kan jag inte offra det som offras bör för en bra text. Detta är väldigt frustrerande.Dock kan jag heller inte säga att jag, om möjlighet gavs, skulle dumpa massor av andra saker bara för att generera bra texter. Så viktigt kanske det inte är. Men jag är intresserad av att se hur pass mycket bättre jag skulle kunna bli om jag ägnade mig åt mitt skrivande på heltid.

Viljan att alltid skriva ännu bättre texter finns alltid där och denna vilja är en viktig drivkraft i mitt skrivande. Jag tänker aldrig bli helt nöjd med vad jag skriver. Den dag jag tycker att jag är fullkomlig skribent smäller jag igen locket på min lap dance och börjar samla nötter.

Tidigare har jag berättat att jag oftast (om inte alltid) har för avsikt att provocera och underhålla med denna blogg. Men de faktiska skälen till att jag har denna blogg är andra:

Först och främst är det för att underhålla mitt skrivande. I skolan blir det inte mycket författande och på den punkten känner jag mig ofta understimulerad. Dagboksskrivande kan dämpa understimulansen men mitt ibland överpretentiösa skrivande kan kännas en aning onödigt eller larvigt när det bara är för mig själv jag skriver.

För det andra är det för att bli bättre på att skriva. Skriva är lite som att köra bil. Man måste göra det mycket för att vara bra på det. Sen måste man även vara utvärderande och ha en god förmåga att kunna tillämpa och töja på rätt regler för att utvecklas och bli bättre. Det är få konkreta saker i livet som jag har en konstant ambition att prestera bättre i, men skrivande är en av dem.

Än så länge är jag varken journalist eller författare. Jag har bara en, nej två, bloggar som läses av närmast sörjande. Och när jag knackar ner ett skitinlägg mellan lunchmacketuggorna kanske det bara är jag som bryr mig om kvaliteten på det. Men den dag jag accepterar att skriva så tafatt som det senaste "kanadainlägget" så blir den här bloggen inte något annat än vilken annan blogg som helst. Och jag vill ju tro att den inte är det.

I skolan får man lära sig en massa saker. Det mesta är onödigt. Generellt sätt kan man säga att ju senare i skolgången man lär sig något, desto mindre viktigt och användbart är det.

Ta gymnasiematten till exempel. Politiker och journalister pladdrar ikapp om hur fasansfullt det är med ungdomarnas bristande kunskaper inom matematiken när kunskaperna i själva verket är helt onödiga för de flesta. Visst, jag har använt de till massor, men den stora majoriteten kommer aldrig vara i närheten av att tillämpa eventuella kunskaper inom integraler och derivator.

Men matematiken spelar inte i samma onödighetsliga som nästa ämne. De två spelar faktiskt inte ens i angränsande divisioner. För hemkunskapen ligger i en helt egen dum-division.

Bara namnet på ämnet antyder att skolan kanske inte är rätt forum för denna undervisning. Och efter att ha studerat kursinnehållet som består av potatismjölsredningar, städningunderlättade möblering och matplanering för storinköp kliar man sig så hårt i huvudet att huden lossnar.

Vad i helvete gör detta ämne här, mitt bland historia, musik, naturvetenskap och svenska? Kom inte och säg, "Jamen, det är väl jättebra saker att kunna". Ja visst, men det är även bra att veta hur man hittar i sin egen stad, vad ett rimligt pris på en trådlös router är, hur man fuskar i deklarationen eller hur man snor någons tvättid. Men det ska inte skolan lära ut! All kunskap ska inte erhållas genom skolan. Skolan ska vara forum för svårtillgänglig, svårförståelig eller svårhanterbar kunskap. Potatismjölsredningar hamnar inte inom detta område.

Ok, ok. Visst tar jag kanske ut en del bitterhet från de hemska hemkunskapslektionerna på den här bloggen. Men även idag tycker jag att jag hade ganska så rätt då. Nog var jag i puberteten och lite av en skitunge som njöt av att göra vardagen lite svårare för min hemkunskapslärare. Men det var bara mitt sätt att säga: "Jag ifrågasätter starkt hur hemkunskapen kan rättfärdiga sitt närvarande inom denna skolas fyra väggar. Inte bara är jag tveksam till om detta är rätt forum utan även till det sätt undervisningen bedrivs. Om Ni så önskar kan jag mer än gärna utveckla denna kritik." Nu tog det sig ett lite annat uttryck. För detta ber jag om ursäkt för. Men jag fick mitt G i alla fall. Det betyg jag var mest stolt över när jag gick ut 9an.


Tallriksmodellen. Alltid lika populärt ämne. Ljuva minnen.

Det var svårare än jag trodde att hålla igång två bloggar. Främst för att den andra bloggen snor mycket av den här bloggens karaktär och inte mycket lämnas åt den här bloggen i skrivmaterialsväg. Det visade sig också att jag inte riktigt klarade av att föra en renrasig dagboksaktig blogg utan den hela tiden försöker röra sig över mot den här bloggens skrivsätt och innehåll. Fast med anknytning till vardagliga händelser.

Jag har funderat på att sätta den här bloggen på "hold" och låta den andra ersätta den här tills jag kommer tillbaka till Sverige, då den i viss mån fyller samma syfte som den här. Men skillnader finns och jag ska inte ge upp den här bloggen. Inte än.

Provocera. Varför är jag så besatt av det? De som känner mig (jag antar att alla läsare känner mig) vet att jag älskar att provocera och det är inget exklusivt för den här bloggen. Njuter jag av att folk blir arga eller upprörda? Är jag sadist? Är jag AIK:are? Är jag vänsterhänt? Nej, så illa är det inte.

Jag vill bara att folk ska tänka. Som alla vet så skrev en gammal fransk 1600-tals-haschpundare en gång "Jag tänker, alltså finns jag". Inte så dumt tänkt tycker jag. Min åsikt är att folk generellt tänker för lite, filosoferar för lite. Och med lite menar jag inte kort. Jag tror att man blir stark, speciell, särskild och smart av att tänka mycket. Funderar och filosoferar man sällan tycker jag att man lätt tenderar att bli en ganska så ointressant person.

Var kommer då provocerandet in? Jo, genom att alltid ta motsatt ställning kan man lätt väcka tanke hos någon annan. Och har man tur får man en replik. Likt jag stoppar in pengar i en godisautomat för att få mig en sötsak kastar jag ut en provokation för att väcka någons tanke och förhoppningsvis även få en replik i retur - som betalning.

Jag vill tro att jag alltid ska vara öppen för att ändra mig. Genom att diskutera och kanske debattera väcks nya tankar och möjligheter att tänka annorlunda, förstå bättre eller kanske till och med ändra sig. En människa som inte är beredd att ändra sig har ingen möjlighet att bli fullkomlig, enligt mig. Ingen är fullkomlig som den är. Men för att ändra sig måste man förses med motsatser så man har möjlighet att upptäcka andra möjligheter.

Men även om jag har som ambition att alltid ändra mig kommer jag aldrig säga att jag tror att jag kommer ändra mig. Knepigt? Jag kan förklara det en annan gång.

   
Godisautomat                                                    Knarkare

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om vilka som var att beskylla för de miljöproblem som uppmärksammats på senare tiden. Förslag till lösningar gavs även. Nu tänkte jag uppmärksamma de som definitivt inte är beskylla för att Vattenfall nu kan tjäna många extra miljoner på s.k. miljömärkt el. Hjältarna är...

De hemlösa. På returpants hemsida finns att läsa att någon absurd stor andel av alla pantförpackningar kommer tillbaka. Vem är att tacka för detta? Inte jag i alla fall. Jag vill jättegärna gå och panta colaburken efter den är urdrucken men jag känner mig tillräckligt miljövänlig bara jag hittar en papperskorg. Ingen av de jag bor med går nog heller och pantar de berg av ölburkar som bildas efter en helg på en studentkorridor.

Men på något underligt sätt letar sig ändå 85% av alla burkar tillbaka till Konsum. Och vem är att tacka för detta? Burkletarna, så klart. De stackars hemlösa som ibland tröstlöst letar igenom stadens papperskorgar för att rädda världen. Heroiskt, eller hur? De är redan nere på samhällets botten men ändå är solidariteten och omtanken för omvärlden större än hos någon annan. De gräver upp de energirika aluminiumbehållarna från de stinkande avfallskorgarna bara för att de insett att en välgörenhetsgala med Duran Duran varken gör från eller till för vår sköra värld. För det är väl därför burkarna insamlas?

En riktig mijlökämpe.


Sen måste jag bara kommentera den underbara produkten "Miljömärkt el". Vad fan är det? Hur märker man el?

Någon förståsigpåare kanske hävdar att "miljömärkt el" innebär att andelen köpt "grön" el måste motsvara andelen producerad grön el. Nu är det ju så att cirka 55-99% av all el som produceras Sverige är ju "grön", beroende på om man anser kärnkraft vara "grönt" eller ej. Så det tar nog ett tag innan andelen köpt "grön" el överstiger andelen producerad "grön" el. Typ aldrig. Vattenfall, Fortum och e-on kan bara klappa sina marknadsstrateger på axeln, pussa dem på kinderna och köpa dem alla en resa till Bahamas då de hjälper kraftbolagen att håva in extra miljoner på något de inte ens kan ändra.

Ett PS till: Till alla ni fega människor som älskar att stoppa huvudet i sanden och tro att inget är knasigt med vårt klimat: snälla öppna ögonen och öronen även för sånt ni inte vill höra. Jag vet, visst verkar det jobbigt att ändra alla sina vanor. Men för den sakens skull, gör inte livet för lätt för er bara för att någon enstaka forskare hävdar att allt är normalt. I det här läget är det klart mest förnuftigt att lita på majoriteten av framstående vetenskapsmän och forskare. Kanske inte Al Gore, även om han fyller en viktig funktion för storebror i väst. Vill man lyssna på enstaka knasbollar kan man sluta tro på evolutionsteorin också. Ibland gör sanningen ont och det hjälper inte att försöka göra sanningen till en lögn. Så var det sagt.

Det kan vara nog så svårt att använda rätt organ till rätt sak. Tre av de kanske viktigaste organen i vår kropp är hjärnan, hjärtat och ljustret (... eller "könsorganet" kanske. "Ljustret" känns en aning vulgärt samt inte så värst könsneutralt. Så jag använder mig av "könsorganet" hädanefter.). Vissa blandar så lätt ihop funktionerna för dessa organ och använder dem till något de inte är avsedda för vilket kan resultera i besvär av olika ting.

Vi kan börja med den vanligaste felanvändningen: tänka med hjärtat. Mest förekommande hos kvinnor. Leder till att man gifter sig med någon som misshandlar en eller direkt till skilsmässa.

Den näst vanligaste felanvändningen är också den att man tänker med fel organ: könsorganet. Mest förekommande hos män. Leder till att man aldrig stadgar sig eller har sex med diverse kvinnor som ser ut som flådda rådjur.

Nästa felanvändning: ha sex med hjärnan. Leder till torrt, opassionerat och byråkratiskt sex.

Nästa felanvändning: känna med hjärnan. Leder till torra, passionerade och byråkratiska förhållanden.

Ja, ni börjar fatta tugget. Heller ska man inte känna med kuken eller ha sex med hjärtat. Varje organ har sin funktion, tro mig.

Och tillhör du dem som tror att du är en älskande, varm, human, själslig och allmänt underbar människa för att du "tänker med hjärtat" är du i själva verket bara dålig på anatomi.

Nu är jag tillbaka från semestern. Hoppas ni också haft semester och inte lidit alltför mycket av att bloggen inte uppdaterats. Jättekul att fler tittar in och kommenterar! Tack som fan! Jag antar att mitt massutskick på Facebook gav resultat. Och om just Facebook handlar nästa inlägg om.

Människor har i alla tider haft behovet av att kommunicera. I början räckte ett sätt men behovet av fler och fler ökar ständigt. Man kan jämföra det med att förr i tiden fanns två färger: vitt och blått(!). Mer fanns det inte behov av. Idag finns det 63 miljoner olika nyanser av vitt. Om behovet är så stort vet jag inte men det har i alla fall ökat sen den tid då människan åt jord och havrefras (läs: en forntid).

Varför har ett behov ökat så drastiskt och eskalerat så kraftigt den senaste tiden? Varför det eskalerat så kraftigt tror jag beror på att behovet alltid funnits men medlen inte varit där. Därför ter sig detta som att behoven skapats med hjälp av medlen när behoven i själva verket redan fanns där men inte visstes om.

Hursomhelst, vad som kanske är mer intressant är vad som gör behovet av olika kommunikationssätt så stort. Påtränglighet tror jag. Lagom påtränglighet. I ett alltmer urbaniserat samhälle där man träffar mer och mer människor varje dag lär man känna fler och fler. Och har ofta även ett behov av att skaffa fler vänner.

Freud lade för en herrans massa år sedan redan fast att en människa inte klarar av att ha fler än tio nära vänner samtidigt. Jag håller med. Men man känner fler än så och kommunicerar med fler än så. Alltså är man olika nära vän med olika vänner. Men kommunikationssätten bör avspegla hur väl man känner personen, för annars är man för påträngande. Och här skapas behoven för de olika kommunikationssätten.

För alla kommunikationssätt har ett syfte och fyller ett behov eftersom de är olika påträngande. Och detta fattade skaparna av Facebook.

Vart jag mig i världen vänder... återkommer detta Facebook åter och åter igen. Inget samtalsämne har varit mer återkommande de senaste två månaderna. Och inte har jag varit så tudelad till något sen jag skar mig i tummen med brödkniven (Jag mår bra nu, tack). Å ena sidan är Facebook ett vidrigt verktyg där man samlar vänner på hög, snokar i nära och avlägsna vänners privatliv och skyltar lika mycket med desammas. Å andra sidan är Facebook ett utomordentligt verktyg som underlättar kommunikation på alla möjliga plan av lagom påtränglighet, för att finna gamla vänner eller dela med sig av sina foton.

Facebook är tyvärr mer beroendeframkallande än heroin (fastställt av Vitamininstitutet i Schweiz) och konsumerar även ditt övriga liv tills det helt förflyttats in i den virtuella världen så att alla kan se allt du gör.

Först nu förstår jag rökare och hur svårt det måste vara att sluta. Jag ska sluta med Facebook. Nu. Jag ska sluta med denna drog och börja ringa och umgås med folk i min närmaste närhet och slå upp eventuella eftersökta klasskamrater i telefonkatalogen. Jag ska samla folk hemma hos mig för att titta på bilder om de vill och bara peta på människor i verkligheten. Men bara en sista cigg. En sista titt in på mitt konto. Oj, en fototagg här, ett nytt meddelande där, en ny petning på näsan. Nej! Säg nej nu! Innan det är försent! Jojje Orwell har för länge sedan slitit de sista håren från sitt huvud och suckat sig hes från orden "Vad var det jag sa?"

I år har jag kartlagt Belsebub och hur han lever. Vill du undvika honom, undvik att leva som han gör. Följande har jag kommit fram till:

Han åker pendeltåg, han läser Punkt SE, han tittar på TV 3, han äter micromat, han lyssnar på Marie Lindberg, han börjar jobba kl 6 (och det är alltid måndag), han missbrukar smileys, han inreder sin lägenhet främst med hemelektronik, han ringer med en Sony Ericsson, han bor i Södertälje, han ger folk porslinsfigurer i present, han handlar på Konsum, han dricker rosa cider, han styrketränar, han använder Spray Mail, han söker med MSN search, han skriver med Comic Sans, han spelar musik i iTunes, han spelar film i Microsoft Media Player och hans favoritfilm är Dude, Where?s My Car?.

Vassego!


Djävulen? Nej, men väl hans favvoartist.

Häromdagen var en milstolpe i Tvhistorien. Live Earth kastades ut i världens eter och välsignade oss med budskapet om att rädda jorden. I dessa lägen känns det mer än någonsin att jag bor i vad som förmodligen är världens modernaste land. Jag garvade rakt igenom de fem minuter jag stod ut. Inte någonstans kunde jag låta bli att hitta något überkomiskt i hela produktionen. Allt ifrån det paradoxala i att skyffla runt artister runt hela världen i flygplan (ibland privata) för att minska koldioxidutsläppen till alla halvt bortglömda artister på dekis plågar stackars oskyldiga mikrofoner bara för att många gillar att köra SUV.

"Äntligen Live Earth" skrev den anrika tidningen Expressen och även om förväntningarna på den tidningen är mikroskopiska undrar man om de menar samma "äntligen" som Gert Fylking brukar yttra när nobelpristagaren i litteratur presenteras. Föregångarna Band Aid och Live Aid hade som avsikt att utrota svälten i Afrika. Bob Geldof med Bono i spetsen åkte runt och visade upp bilder på uppsvullna barnmagar från Afrika och en och annan tår rullade säkert. Och visst pumpade de in en del pengar. Pengar som gick till mat. Problemet med denna mat var att när den skippades iväg hindrade det mottagarlandet från att få sin egen matindustri att leva eftersom den konkurrerades ut av Geldofs gratismat. När gratismaten var slut fanns ingen mat kvar någonstans att tillgå och svälten var om möjligt värre än innan. Kanske inte en så bra idé att göra om.

Så därför gör man nästa gång det enda rätta och siktar betydligt högre och räddar jorden istället. Tidigare är det mest James Bond och diverse Tvspelshjältar som vågat sig på detta. Projektet ska genomföras genom att hyra in stora, dåliga och bortglömda artister där de får sjunga gamla låtar på en nästan full stadion. Bakom dem rullar propagandatexter som uppmanar folk att kompostera mera, använda lågenergilampor och stänga av standbyfunktionen på TVn. Som om det skulle göra från eller till. På sin höjd kan det väl kompensera för artisternas flygresor till konserterna.

Så man börjar leta efter det egentliga skälet. Och vad gör egentligen Duran Duran på scenen? Att de just valde att återförenas till denna gala, det var väl inte så lite ädelt av dem? Och jag som trodde de var döda. Hm... kanske dags att de ger ut ett nytt album och åker på turné nu när de fick spela inför hela världen...

Men, visst, det var inte bara artister på dekis som ställde upp. Stora och duktiga artister gjorde det med. Och jag tänker inte såga någon för att de gjorde det heller. De trodde det gjorde det för en god sak. Men nog är det lite fegt. För nog var det några stycken som gjorde det för att stå i bra dager medan andra bara var rädda för att deras namn skulle lysa med sin frånvaro på denna artistvärldsräddning.

Jag tror inte en kotte i den svenska studion tyckte hela grejen var något annat än tragisk, komisk eller parodisk. Och nog lös det igenom. Men nu hade de ju fått in Meja som ställde upp för världen genom att... berätta att hon kommer ut med en ny skiva. Tack som fan! Bara därför ska jag börja koldioxidbanta.


Madonna räddade också världen.

• Varför nya handdukar är sämst på att göra det de ska göra innan de tvättats. Varför tvättar man då inte handduken innan den säljs? Är det för att handdukar är hårdutsatta mål för ollare och man vill bara rädda konsumenten från eventuella spår av flensost genom ett tvinga konsumenten till att tvätta handduken innan den förs i bruk?
• Varför SAABs affärer med Gripen alltid presenteras i media som om det vore jätteintressant vilket land som nu funderar på att köpa det svenska stridsflygplanet. Jaha, stridflygplan är dyra och varje affär betyder mycket. Men läkemedel och lastbilar är väl också dyra men inte presenteras väl Astras nya deal med franska sjukhus som något av nyhetsvärde?
• Varför småpojkar tycker att det värsta som finns är att duscha. Ingen logik alls.
• Varför gamla människor ofta har på sig tre lager med kläder när det är 30 grader utomhus. Inte konstigt att de många av dem dör i värmen.
• Varför butikers öppettider på vardagar är 11-18 eller 11-19 med undantag för vissa. Hur många personer har möjlighet att handla mellan 11-18? Har inte fortfarande de flesta människor jobb? Och, ja, jag förstår att vissa har möjlighet att handla kl 13, men dessa människor måste ju vara i klar minoritet. Att ha öppet mellan 16-22 är inte bara en inbesparing i en eller två timmars öppettid, det dubblerar säkert antalet potentiella kunder. Och det borde väl täcka lite OB-tillägg?
• Varför förargelseväckande beteende är ett brott. Det borde ju belönas! Med undantag för en och annan blottare är det väl askul med en och annan streakare och exhibitionist?
• Hur folk har fått för sig att hemelektronik är vackert. Öppna ögonen och inse faktum: platt-tvs, förstärkare, högtalare, datorer, kylskåp och diskmaskiner är inte vackra ting såtillvida inte du fötts utan höger hjärnhalva. Det känns som om bara för att folk tvingats bepryda sina hem med djupa bildrörs-tvs, vita kylskåp och enorma datornburkar tror man plötsligt att alternativet är vackert bara för att det är platt, av borstad aluminium eller har blåa diodlampor på sig. Visst, de gamla sakerna var ännu fulare men det gör inte de nya snygga!  Letar du efter snygga inredningsprylar bör du t. ex. leta efter möbler, tavlor eller lampor.

Ful, ful, FUL!